När Tyra kom till världen

Vårt beräknade förlossningsdatum 4 februari kom och gick utan bebis i sikte. Även fast jag vet att det är jättevanligt att gå över några dagar så blev jag ändå lite besviken, jag hade gissat att hon skulle komma den 3:e. Även tisdagen den 5:e gick utan några känningar. På natten mellan den 5:e och 6:e vaknade jag kl 02. Det har jag gjort nästan varje natt sista graviditetsmånaden för att gå på toaletten, så det var inget ovanligt. Jag hade även haft lite mensvärksliknande smärtor på nätterna, så när jag kände det så tänkte jag ändå att ”jaja, det går nog över strax”, även om jag hoppades att det var riktiga värkarna som hade satt igång.

Men ”mensvärken” tog i och kom i omgångar och jag insåg snart att det faktiskt var riktiga värkar jag kände. Jag väckte Alex och sa ”Jag tror att jag precis hade en värk!”. Därefter gick det snabbt för värkarna att bli starkare och tydligare. Vi började klocka värkarna ganska snabbt, kanske omkring 02.20. Redan då kom de väldigt regelbundet med ca 4 minuters mellanrum. Jag var hungrig och tänkte att det är lika bra att äta nu om vi ska åka in sen, så jag gick till köket och fixade en tallrik fil. Det var väl vid tretiden och då var värkarna så intensiva att jag var tvungen att sitta på knä på köksgolvet under värkarna medan jag fixade min frukost.

Sedan satt jag på sängkanten under flera timmar med värkar, och lite på toaletten och i duschen. Innan duschen testade vi TENS-apparaten och den funkade rätt bra ett tag men det bästa var ändå att profylaxandas. Efter att jag hade tagit några jobbiga värkar i duschen gick jag på toa och märkte att jag blödde lite. Klockan var då ungefär 07.15 och jag kände att jag ville åka in. Vi hade haft kontakt med förlossningen två gånger på telefon redan så de var förberedda på att vi skulle komma under morgonen. Vi slutade klocka värkarna kl 07.40 när vi satte oss i bilen för att åka. Då hade jag haft värkar var 3-4 minut sedan kl 02.20 vilket alltså betyder att jag tog mig igenom över 100 värkar hemma.

Väl inne på förlossningsavdelningen kopplade de på CTG för att se värkkurvan och bebisens hjärtljud. Låg med CTG mellan ca 08.00 och 08.20. Därefter kollade de första gången hur mycket öppen jag var. Jag var nervös över att jag inte skulle vara så mycket öppen alls och behöva åka hem igen, jag hade ju väldigt ont men man vet ju inte alls när det är första gången om det bara var en bråkdel jag hade tagit mig igenom dittills. Men det visade sig att jag redan var öppen 7 cm, blev jätteglad och lättad!

Värkarna var intensiva och gjorde väldigt ont. De föreslog att jag skulle lägga mig i badet och det var jätteskönt. Där låg jag i ca 1,5 timme och tog en hel del riktigt jobbiga värkar med Alex sittandes på en stol bredvid. Jag höll hans händer det hårdaste jag kunde i varje värkt, hårdare ju starkare värken var och det gjorde nog lite ont i hans händer skulle jag tro =) Alex var superbra och stöttande hela tiden. I badkaret rörde jag huvudet från sida till sida på badkarskanten i värkarna, och dagen efter hade jag superont i bakhuvudet, som om nån slagit till mig!

Ungefär kl 10 kände jag att det började trycka på bakåt när värkarna kom. Vi beslutade oss för att jag skulle gå upp. Barnmorskan kontrollerade och jag var då helt öppen, 10 cm. Eftersom vattnet inte hade gått ännu så tog hon hål på hinnorna så att bebisen skulle glida neråt snabbare. Ganska kort därefter kändes det i värkarna att jag ville krysta. Bebisen var inte helt nere men barnmorskan sa att eftersom jag inte hade någon bedövning så kunde jag krysta så mycket jag tyckte kändes bra. Jag stod på knä i sängen lutad mot sänggaveln som var upphöjd. Jag ville testa lustgas, men kände ingenting av det! Eftersom jag hade profylaxandats genom alla värkar dittills, blev det ovant att behöva andas lugnt i masken. Även fast jag började med gasen innan värken kom, så fick jag panik när värken kom och slängde ifrån mig masken och andades som jag gjort tidigare istället. Jag testade i ca tre värkar men det gick verkligen inte och jag kände ingen effekt, så jag bestämde mig för att strunta i lustgasen och bara köra på utan.

Krystvärkarna var riktigt riktigt jobbiga och jag andades, höll Alex händer hårt hårt, kved och skrek om vartannat. Alex var jättebra och påminde mig om andningen. Jag trodde att krystningsfasen skulle vara över på 20 minuter eller så. Men så var det ju inte riktigt. Det var ett långt tag som jag kände mig rätt uppgiven för att det aldrig hände något. Huvudet stod i bäckenbotten men det hände liksom inget under flera flera krystvärkar. Jag testade att ligga på sidan med ett ben i benstöd, testade även halvsittandes som en ”vanlig” förlossningsställning, men barnmorskan tyckte ändå tillslut att det bästa var om jag stod på knä så som jag gjort från början. De övervägde att sätta in värkförstärkande dropp då bara så att jag skulle få lite push inför det sista, men när jag ställde mig på knä igen hände det grejer och ingen dropp behövdes. Huvudet började komma ut och när jag väl hörde att barnmorskan sa ”nu står huvudet i genomskärning” (dvs med den största delen precis i öppningen) så kändes det jättebra att veta att det snart skulle vara klart. Ett tag innan det hade jag nästan blivit orolig att det inte skulle komma nån bebis på naturlig väg utan att de skulle behöva hjälpa till med något instrument eller så.

Strax efter så kom hela huvudet ut, barnmorskan sa till mig att ta i ännu mer så att hela bebisen skulle komma ut på samma värk, men jag hann inte med det i värken så hon fick hänga med huvudet utanför någon minut innan nästa värk kom så att jag kunde krysta ut henne helt. I den sista krystvärken fick jag hålla emot och krysta jätteförsiktigt och andas och hålla emot så att jag inte skulle spricka (fast det gjorde jag ändå tyvärr). Det var en enorm lättnadskänsla när jag kände hur hela bebisen liksom ”sköljde” ur mig. Både lättad psykiskt och en lättnad i kroppen.

Hon hade kort navelsträng och därför kunde jag inte vända mig om direkt och se henne utan fick stå kvar som jag stod medan Alex fick klippa navelsträngen. Efter ca 1-2 minuter fick jag vända mig om, sätta mig ner och ta emot henne på bröstet. Världens finaste vackraste unge! Hon såg ut precis som jag föreställt mig att hon skulle göra.

Därefter skulle moderkakan ut och det var lite jobbigt att behöva krysta igen eftersom man inte längre hade en motivation till att ha ont. Men den kom ut ganska snabbt. Sedan skulle de kolla hur mycket jag spruckit och det gjorde jätteont. Sen så säger dom ”Du behöver nog sövas och sys på operation”. What… Det var INTE det jag ville höra… Fan också. Precis det jag hade varit rädd för, att spricka mycket. De förklarande att Tyra kom ut med ena handen bredvid huvudet och att det gjorde att jag gick sönder så mycket trots att jag krystade försiktigt i slutet och de höll emot sådär som de ska göra.

I väntan på att bli sydd fick jag i alla fall flytta över till en mjukare säng och Tyra fick ammas för första gången. Det gick bra direkt, supermysigt! Som tur var bestämde dem att jag inte skulle sövas utan jag skulle få ryggbedövning istället. Så de åkte ner med mig till operation fick Alex ta hand om lilla Tyra och gosa hud mot hud med henne. På operationsavdelningen var alla jättesnälla och jag bad om lite lugnande medel vilket jag fick och det så skönt att kunna slappna av helt äntligen efter allt jobb. Det tog ca en timme och sedan fick jag ligga på uppvakningsavdelningen tills jag fått tillbaka lite känsel i benen. Alex och Tyra fick komma ner och sitta bredvid mig där. Ungefär kl 18 fick vi åka upp till BB där vi stannade över natten och hela dagen därpå. Vi åkte hem vid 20-tiden på kvällen på torsdagen.

Nu har jag börjat glömma smärtans intensitet lite, men första timmarna och på kvällen efter förlossningen fick jag tillbaka minnesbilder av värkarna, krystningen osv och fattade inte att jag hade gått igenom det fruktansvärt onda. Då kände jag ”Aldrig att jag gör det här igen!!! Det får bli kejsarsnitt när Tyra ska ha ett syskon…” Men det är konstigt hur man fungerar. Nu har jag glömt/förträngt den värsta smärtan, det är verkligen så som alla säger att man gör. Jag måste ändå säga, att trots att smärtan är väldigt intensiv och att det var fruktansvärt utmattande och jobbigt, så var det nog ändå så som jag trodde att det skulle vara. Det var inte värre än jag trodde, och jag trodde inte att jag skulle dö eller så som man läst att man kan känna. Och att jag klarade förlossningen helt utan smärtlindring är ju helt galet. Jag hade ju sagt innan att jag inte ville ha epidural, men lustgasen hade jag ställt in mig på att den skulle bli min bästa vän. Men nu vet jag att det går att klara sig helt utan!

Bara några minuter gammal Tyra och en lättad och lycklig Matilda 

Komsi komsi!

Åh vad jag längtar nu!!! 39+3 idag. Kom nuuuuu lilla bebisen! :-) Vi längtar massor efter att få gosa på dig!

Ser verkligen fram emot förlossningen. Troligtvis kommer jag tycka att jag var dum i huvudet som såg fram emot det när jag väl är inne i det värsta. Men jag tror ändå att allt blir bättre av att ha positiva tankar inför förlossningen, så jag fortsätter att se fram emot att det ska dra igång, med skräckblandad förtjusning :-)

Ena sekunden längtar jag så mycket efter att ha bebis hos oss, nästa sekund känns det väldigt overkligt och sedan kommer jag på att jag kommer sakna min gravidmage oxå!

Huvudet är fixerat, mensliknande värk då och då sedan ett par veckor… Ibland känns det som att det verkligen är på gång! Men sedan avtar det igen och känns som vanligt.

Hos barnmorskan igår räknade vi att vi kan gå ända till den 18:e feb utan att det räknas som onormalt, så det kan ju dröja… Hoppas att jag inte behöver bli igångsatt, det bästa är ju om det får starta av sig själv. Igår hämtade vi babyskyddet som vi hyrt på NTF och så fick vi Tens-apparaten med oss hem från barnmorskan. Bebiskläder till BB är packade, snacks/dryck oxå och ungefär hälften av det vi ska ha med oss. Beror ju lite på vad man har på sig när man åker in, det sista måste nog packas när det kommit igång.

Vaggan står redo bredvid sängen, kläder och sängkläder är tvättade… Har till och med köpt blöjor och våtservetter så det finns hemma. Tror inte jag kan förbereda nåt mer nu! :-)

Känslorna inför förlossningen är en mix av ”det häftigaste man är med om i livet, omvälvande och så stort att man knappt förstår det!” och ”bebisar föds varje dag, nästan alla kvinnor har gjort det/kommer att göra det” dvs ingen big deal v/s världens största deal :-)

Nu ska jag gå ner till tvätten. Sedan bädda sängen och plocka ur diskmaskinen i äkta hemmafru-anda. :-)

Kom nu bebis!!!

Vecka 38

Såhär såg magen ut förra veckan när vi var i vecka 38. Stor! =) Och nej, jag har inte två navlar, hehe, det är ärret från navelpiercingen ovanför naveln. =) Idag går vi in i vecka 39 och det är precis två veckor till bf idag. Senaste dagarna har jag känt ganska mycket sammandragningar, och lite ”mensvärk” som är ett tecken på att kroppen börjar förbereda sig inför förlossningen. Imorgon ska jag tvätta de sista små kläderna och en filt jag köpt så att det är klart, och så ska jag lägga ner lite mer saker i BB-väskan. Sedan är vi redo för bebis att komma! Bara babyskyddet till bilen som vi ska hämta på NTF någon dag. Just nu ligger bebis och hickar i magen, mys! =)

Vecka 34

Såhär ser magen ut nu när vi befinner oss i vecka 34! Och jag har 1,5 dag kvar att jobba! Igår var vi på kontroll och allt var bra, bebis ligger med huvudet nedåt så jag hoppas att det förblir så fram till förlossningen. Just nu ser jag jättemycket fram emot att åka hem till Härnösand och mysa hela julen och nyår!

Viktökning i v 34: 8 kg

Vecka 33

Idag går vi in i vecka 33. Veckorna har verkligen rusat förbi den senaste tiden. Nu är det bara två arbetsveckor kvar innan julledigheten! Och därefter går jag på mammaledighet, så jag har alltså bara två arbetsveckor kvar innan jag kommer ha en helt annan vardag en lång tid framöver! Känns väldigt skönt att få sova ut några veckor innan bebis kommer, jag är väldigt trött både på mornarna och kvällarna nu.

Imorgon ska vi på andra delen av profylaxkursen. Så ikväll ska vi gå igenom ”läxan” vi fick från förra veckan, bland annat att kunna djupandas, mellanandas och lättandas i en minut och att prata igenom och skriva ner varsin målbild som man kan fokusera på under förlossningen.

Vecka 30

Här är magen i vecka 30! Jag har hela tiden sedan det börjat synas tyckt att magen syns mycket, men nu när man tittar tillbaka på bilderna från vecka 18 så är det ju inte mycket alls jämfört med nu! Men fortfarande känns magen inte tung och stor utan alldeles lagom :-) Har gått upp 7 kilo hittills under graviditeten.

Det vi har kvar att fixa och köpa är babyskydd till bilen, vagga/korg eller något annat att sova i i vårt sovrum/vår säng, första kläderna och så småsaker som filtar, små handdukar osv. Nästa vecka ska vi också på första av två kvällar med profylaxkurs, ska bli intressant. I skrivande stund är vi i vecka 31 och nu är det bara 3,5 veckor kvar av arbete för mig innan det är  julledighet och därefter föräldraledighet som gäller. Härligt!

Vecka 26

Nu är vi i vecka 26! ♥

Det sparkas omkring en hel del därinne, väldigt mysigt. I helgen ska vi åka och titta på barnvagn, ska bli kul! Och lite förvirrande är det ju också, vad man ska ha av alla tusentals som finns… =) Men det ska nog lösa sig!

Jag har beställt en bok som heter Att Föda av Gudrun Abascal, har hört att den ska vara bra så den ska bli intressant att läsa! Nu är det ju faktiskt snart bara tre månader kvar…! Men just nu är det väldigt härligt att vara gravid så jag njuter av det varje dag och hoppas ändå att tiden inte ska gå allt för fort, det känns viktigt att ta vara på den här mysiga tiden också och inte bara se bf som ett mål.

Vecka 20

Nu har vi varit på ultraljud igen, efter 18 fullgångna veckor som är rutin. Allt såg bra ut och bebisen har växt precis som den ska sedan sist. BF blev 4 februari igen, så nu är det det som gäller! Magen syns ordentligt nu, jättemysigt! Jag har gått upp 2,5 kilo sedan jag blev gravid. Inte så mycket, men jag har inte så lätt att gå upp i vikt och det går i alla fall sakta men säkert uppåt.

Ikväll ska jag prova vattengympa för gravida för första gången på Ekensberg! Ska bli kul!

Vecka 18

Nu i skrivande stund är jag i vecka 19, men magbilden och ultraljudet på vårt lilla gryn är från förra veckan. Första magbilden! =) Tycker inte det har synts så mycket innan, så då var det inte något att ta kort på. Men senaste 2 veckorna har magen börjat synas ordentligt! Mys!

Nästa vecka ska vi göra ett ultraljud till, eftersom det är rutin att göra det efter 18 fullgångna veckor och vi trodde vi var det, men vi var i vecka 17+2. Så nästa vecka får vi titta till hen igen! Då får vi kanske också ett nytt beräknat förlossningsdatum, men jag tror inte det kommer skilja sig så mycket från det vi fick på första ultraljudet. Så omkring den 4 februari är det dags! (En vecka senare än vad vi trodde från början)

Jag ser väldigt mycket fram emot den kommande gravidtiden. Det är ju nu det börjar på riktigt, att vara gravid, känns det som! De första veckorna kändes det ganska overkligt, sedan kom illamåendet och det var ju inte en speciellt rolig period, även om det var supermysigt att få berätta för alla nära och kära att vi väntar en liten! Sedan avtog illamåendet omkring v 13-14, men ingen mage syntes ju än. I vecka 16 började magen äntligen att synas lite, mer än bara vanlig uppsvälldhet =) Och i vecka 17 kände jag de första små puffarna där inifrån!

Nu när vi varit på ultraljudet och man har fått veta att allt ser bra ut, så känns det väldigt skönt att kunna slappna av mer och bara njuta av att känna buffarna och se magen växa!