När Tyra kom till världen

Vårt beräknade förlossningsdatum 4 februari kom och gick utan bebis i sikte. Även fast jag vet att det är jättevanligt att gå över några dagar så blev jag ändå lite besviken, jag hade gissat att hon skulle komma den 3:e. Även tisdagen den 5:e gick utan några känningar. På natten mellan den 5:e och 6:e vaknade jag kl 02. Det har jag gjort nästan varje natt sista graviditetsmånaden för att gå på toaletten, så det var inget ovanligt. Jag hade även haft lite mensvärksliknande smärtor på nätterna, så när jag kände det så tänkte jag ändå att ”jaja, det går nog över strax”, även om jag hoppades att det var riktiga värkarna som hade satt igång.

Men ”mensvärken” tog i och kom i omgångar och jag insåg snart att det faktiskt var riktiga värkar jag kände. Jag väckte Alex och sa ”Jag tror att jag precis hade en värk!”. Därefter gick det snabbt för värkarna att bli starkare och tydligare. Vi började klocka värkarna ganska snabbt, kanske omkring 02.20. Redan då kom de väldigt regelbundet med ca 4 minuters mellanrum. Jag var hungrig och tänkte att det är lika bra att äta nu om vi ska åka in sen, så jag gick till köket och fixade en tallrik fil. Det var väl vid tretiden och då var värkarna så intensiva att jag var tvungen att sitta på knä på köksgolvet under värkarna medan jag fixade min frukost.

Sedan satt jag på sängkanten under flera timmar med värkar, och lite på toaletten och i duschen. Innan duschen testade vi TENS-apparaten och den funkade rätt bra ett tag men det bästa var ändå att profylaxandas. Efter att jag hade tagit några jobbiga värkar i duschen gick jag på toa och märkte att jag blödde lite. Klockan var då ungefär 07.15 och jag kände att jag ville åka in. Vi hade haft kontakt med förlossningen två gånger på telefon redan så de var förberedda på att vi skulle komma under morgonen. Vi slutade klocka värkarna kl 07.40 när vi satte oss i bilen för att åka. Då hade jag haft värkar var 3-4 minut sedan kl 02.20 vilket alltså betyder att jag tog mig igenom över 100 värkar hemma.

Väl inne på förlossningsavdelningen kopplade de på CTG för att se värkkurvan och bebisens hjärtljud. Låg med CTG mellan ca 08.00 och 08.20. Därefter kollade de första gången hur mycket öppen jag var. Jag var nervös över att jag inte skulle vara så mycket öppen alls och behöva åka hem igen, jag hade ju väldigt ont men man vet ju inte alls när det är första gången om det bara var en bråkdel jag hade tagit mig igenom dittills. Men det visade sig att jag redan var öppen 7 cm, blev jätteglad och lättad!

Värkarna var intensiva och gjorde väldigt ont. De föreslog att jag skulle lägga mig i badet och det var jätteskönt. Där låg jag i ca 1,5 timme och tog en hel del riktigt jobbiga värkar med Alex sittandes på en stol bredvid. Jag höll hans händer det hårdaste jag kunde i varje värkt, hårdare ju starkare värken var och det gjorde nog lite ont i hans händer skulle jag tro =) Alex var superbra och stöttande hela tiden. I badkaret rörde jag huvudet från sida till sida på badkarskanten i värkarna, och dagen efter hade jag superont i bakhuvudet, som om nån slagit till mig!

Ungefär kl 10 kände jag att det började trycka på bakåt när värkarna kom. Vi beslutade oss för att jag skulle gå upp. Barnmorskan kontrollerade och jag var då helt öppen, 10 cm. Eftersom vattnet inte hade gått ännu så tog hon hål på hinnorna så att bebisen skulle glida neråt snabbare. Ganska kort därefter kändes det i värkarna att jag ville krysta. Bebisen var inte helt nere men barnmorskan sa att eftersom jag inte hade någon bedövning så kunde jag krysta så mycket jag tyckte kändes bra. Jag stod på knä i sängen lutad mot sänggaveln som var upphöjd. Jag ville testa lustgas, men kände ingenting av det! Eftersom jag hade profylaxandats genom alla värkar dittills, blev det ovant att behöva andas lugnt i masken. Även fast jag började med gasen innan värken kom, så fick jag panik när värken kom och slängde ifrån mig masken och andades som jag gjort tidigare istället. Jag testade i ca tre värkar men det gick verkligen inte och jag kände ingen effekt, så jag bestämde mig för att strunta i lustgasen och bara köra på utan.

Krystvärkarna var riktigt riktigt jobbiga och jag andades, höll Alex händer hårt hårt, kved och skrek om vartannat. Alex var jättebra och påminde mig om andningen. Jag trodde att krystningsfasen skulle vara över på 20 minuter eller så. Men så var det ju inte riktigt. Det var ett långt tag som jag kände mig rätt uppgiven för att det aldrig hände något. Huvudet stod i bäckenbotten men det hände liksom inget under flera flera krystvärkar. Jag testade att ligga på sidan med ett ben i benstöd, testade även halvsittandes som en ”vanlig” förlossningsställning, men barnmorskan tyckte ändå tillslut att det bästa var om jag stod på knä så som jag gjort från början. De övervägde att sätta in värkförstärkande dropp då bara så att jag skulle få lite push inför det sista, men när jag ställde mig på knä igen hände det grejer och ingen dropp behövdes. Huvudet började komma ut och när jag väl hörde att barnmorskan sa ”nu står huvudet i genomskärning” (dvs med den största delen precis i öppningen) så kändes det jättebra att veta att det snart skulle vara klart. Ett tag innan det hade jag nästan blivit orolig att det inte skulle komma nån bebis på naturlig väg utan att de skulle behöva hjälpa till med något instrument eller så.

Strax efter så kom hela huvudet ut, barnmorskan sa till mig att ta i ännu mer så att hela bebisen skulle komma ut på samma värk, men jag hann inte med det i värken så hon fick hänga med huvudet utanför någon minut innan nästa värk kom så att jag kunde krysta ut henne helt. I den sista krystvärken fick jag hålla emot och krysta jätteförsiktigt och andas och hålla emot så att jag inte skulle spricka (fast det gjorde jag ändå tyvärr). Det var en enorm lättnadskänsla när jag kände hur hela bebisen liksom ”sköljde” ur mig. Både lättad psykiskt och en lättnad i kroppen.

Hon hade kort navelsträng och därför kunde jag inte vända mig om direkt och se henne utan fick stå kvar som jag stod medan Alex fick klippa navelsträngen. Efter ca 1-2 minuter fick jag vända mig om, sätta mig ner och ta emot henne på bröstet. Världens finaste vackraste unge! Hon såg ut precis som jag föreställt mig att hon skulle göra.

Därefter skulle moderkakan ut och det var lite jobbigt att behöva krysta igen eftersom man inte längre hade en motivation till att ha ont. Men den kom ut ganska snabbt. Sedan skulle de kolla hur mycket jag spruckit och det gjorde jätteont. Sen så säger dom ”Du behöver nog sövas och sys på operation”. What… Det var INTE det jag ville höra… Fan också. Precis det jag hade varit rädd för, att spricka mycket. De förklarande att Tyra kom ut med ena handen bredvid huvudet och att det gjorde att jag gick sönder så mycket trots att jag krystade försiktigt i slutet och de höll emot sådär som de ska göra.

I väntan på att bli sydd fick jag i alla fall flytta över till en mjukare säng och Tyra fick ammas för första gången. Det gick bra direkt, supermysigt! Som tur var bestämde dem att jag inte skulle sövas utan jag skulle få ryggbedövning istället. Så de åkte ner med mig till operation fick Alex ta hand om lilla Tyra och gosa hud mot hud med henne. På operationsavdelningen var alla jättesnälla och jag bad om lite lugnande medel vilket jag fick och det så skönt att kunna slappna av helt äntligen efter allt jobb. Det tog ca en timme och sedan fick jag ligga på uppvakningsavdelningen tills jag fått tillbaka lite känsel i benen. Alex och Tyra fick komma ner och sitta bredvid mig där. Ungefär kl 18 fick vi åka upp till BB där vi stannade över natten och hela dagen därpå. Vi åkte hem vid 20-tiden på kvällen på torsdagen.

Nu har jag börjat glömma smärtans intensitet lite, men första timmarna och på kvällen efter förlossningen fick jag tillbaka minnesbilder av värkarna, krystningen osv och fattade inte att jag hade gått igenom det fruktansvärt onda. Då kände jag ”Aldrig att jag gör det här igen!!! Det får bli kejsarsnitt när Tyra ska ha ett syskon…” Men det är konstigt hur man fungerar. Nu har jag glömt/förträngt den värsta smärtan, det är verkligen så som alla säger att man gör. Jag måste ändå säga, att trots att smärtan är väldigt intensiv och att det var fruktansvärt utmattande och jobbigt, så var det nog ändå så som jag trodde att det skulle vara. Det var inte värre än jag trodde, och jag trodde inte att jag skulle dö eller så som man läst att man kan känna. Och att jag klarade förlossningen helt utan smärtlindring är ju helt galet. Jag hade ju sagt innan att jag inte ville ha epidural, men lustgasen hade jag ställt in mig på att den skulle bli min bästa vän. Men nu vet jag att det går att klara sig helt utan!

Bara några minuter gammal Tyra och en lättad och lycklig Matilda 

En reaktion på ”När Tyra kom till världen”

  1. Vad roligt att läsa vännen, jag sitter här med tårögd och lever mig in i alltihopa. Visst är det fantastiskt!? Även om det gör gaaalet ont. Hur har ni det? Jag tänker mycket på er ska ni veta! Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.